We shall fight on the beaches – Winston Churchill

Winston Churchill var premiärminister i Storbritannien mellan den 10 maj 1941 och den 6 april 1945, och var därför landets ledare genom hela andra världskriget. Han är idag ansedd som en av 1900-talet främsta militära ledare.

Churchills familj var en del av aristokratin. Under sina unga år tjänstgjorde han i den brittiska armén som officer, och deltog i strider i Indien, Sudan och under det andra boerkriget. Churchill var förutom en god militär strateg och ledare också en historiker oh författare, och under åren som officer var han också krigskorrespondent, och skrev senare böcker om sina upplevelser. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953.

Efter sin militära karriär gick Churchill över till en politisk karriär. Han skulle inneha flera politiska positioner innan en misslyckad militär operation på ön Gallipolli under första världskriget gjorde att han fick avgå. Han återgick då till militärtjänsten och stred på Västfronten. Återkomsten till militären skulle dock inte bli alltför lånvarig, och när han åter gick över till politiken började han som minister för krigsmateriel, sedan krigsminister, och klättrade uppåt. Han varnade tidigt för Nazityskland och lobbade för att upprusta armén. Han blev premiärminister efter att hans företrädare, Neville Chamberlain, avgått.

Talet som blivit känt som We shall fight on the beaches gav Churchill inför underhuset i det brittiska parlamentet, bara två månader efter att han tillträtt som premiärminister. Samma dag som han tillträdde hade Tyskland påbörjat sin invasion av Nederländerna, Luxemburg och Belgien. De tyska trupperna hade tagit sig igenom det franska försvaret och nått den engelska kanalen, och i sitt tal var Churchill tvungen att balansera flera saker: han skulle beskriva truppernas misslyckande och varna för en eventuell tysk attack mot England, utan att skapa något tvivel över att de till slut skulle segra över Tyskland; han skulle göra sitt eget folk beredda på att de franska trupperna kunde ge upp, utan att på det sättet ge Frankrike tillåtelse att göra det; och han ville påminna om ett mål som han satt upp under ett tidigare tal: ”Victory, however long and hard the road may be”. Den mest kända passagen i talet visar också prov på det målet: ”We shall go on to the end. […] We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.

Churchills benhårda vilja och vägran att ge upp eller anse sig besegrad inspirerade det brittiska folket och den brittiska militären till att stå emot. Det var särskilt viktigt under krigets första år, då Storbritannien stod ensamt i sitt motstånd mot Hitler och Nazityskland.

We shall fight on the beaches 1

litepress